Jag är bombsäker på att fysisk smärta är enklare att hantera och kontrollera än psykisk smärta. Den sitter liksom djupt rotad i hjärtat och känslorna, hjärnan och tankarna och så vidare. Den känns mer, helt enkelt. Kärlek kan vara en psykisk smärta, som när man är så kär att det gör ont.

 

Mitt bland alla fjärilar, all bubblande sockerdricka, alla kramar, leenden och all närhet gör det ont. Fast det gör ont på ett bra sätt. Det gör ont för att man aldrig kommer så nära som man önskar, aldrig tillräckligt nära, även om man gång på gång trycker sig mot personen - hud mot hud. För att det aldrig finns ord som är starka nog. Ord som jag älskar dig och jag gör allt för dig är inte tillräckliga. För att man gör allt man kan bara för att få se personen le, och ändå känns det som att personen aldrig, aldrig kommer förstå vilken känsla och sinnesro denne inger. Och det gör ont när man "bending over backwards" för att försöka ge tillbaka allt man får; alla skratt, all lycka och all kärlek.