Dödar en långdragen myt
Jag hamnade i en diskussion med en kille om huruvida man får eller inte får börja en mening med och eller men. Han hävdade stenhårt att detta inte var acceptabelt (om man inte verkligen visste hur det skulle användas) eftersom han en gång i grundskolan fått minuspoäng på nationella när han inlett en mening med och. Utöver det baserades det dessutom på vad en professor i svenska hade sagt under hans gymnasietid. Jag säger att det är helt ok. Nu tänkte jag döda den myt från grundskolan som han sprider runt.
Att använda och eller men som meningsinledare.
Du kan avgränsa en skriftspråksmening i princip var som helst med hjälp av stor bokstav och "stort" skiljetecken (punkt, frågetecken, utropstecken osv), detta innebär att du kan inleda en mening med i princip vilket ord som helst. Den svenska grammatiken tillåter alltså och eller men som meningsinledare.
Orden är konjunktioner, de samordnar alltså led som har samma funktion i en text. Och signalerar ett tillägg till den förra meningen och men signalerar en motsättning till den förra meningen. Att inleda en mening med dessa konjunktioner kan ge en stilistisk effekt, betydelseförhållandena till föregående mening framhävs mycket starkare och dess betydelse framställs tydligare. Det är alltså positivt att använda sig av och- eller men-meningar.
Det är ofta skolbarn i tioårsåldern som blir rådda att undvika dessa meningar, detta för att de ska lära sig enkel inpunktion. När texter av mer avancerade slag ska skrivas bör denna tumregel slopas. Hårt. Att tänka på är dock att vara lite försiktig med att inleda meningar med och eller men. Vid upprepning kan det ge texten en talspråklig känsla och det bör undvikas vid mer formella texter.
Att inleda meningar med jag.
Någonting annat som ofta hänger med sedan grundskolan är att inte inleda meningar med jag. Även detta är något som inte stämmer. Jag är subjektsformen av ett personligt pronomen och förekommer som meningsinledare i två tredjedelar av texter. Det är alltså ganska oundvikligt att inleda en mening med pronomenet.
Ibland är det riktigt att avråda skribenter att börja en mening med jag, som i fall där en nybörjarstudent ska referera olika vetenskapliga texter eller återge fakta utan att själva ta ställning. Men det är inte för att användningen är olämplig utanför att den är ointressant.
Även detta är något som ofta lärs ut till skolbarn i tioårsåldern och som sedan, i mer avancerade texter, bör slopas. Även denna gång hårt.
Skriv rätt igen
Nu var det dags igen för språkfascisten, språk-Hitler att gnälla. Den grammatikkunnige besserwissern inom mig bölar just nu.
Han/honom är något vissa har lite problem med; för när ska det vara [...] honom och när ska det vara [...] han? Faktum är att han är subjektform och honom är objektform. Jaha, tänker ni; vadå subjekt och objekt? Vi kan säga att subjekt = utför handlingen och objekt = någon/något som utsätts eller påverkas av en handling (bland annat). I fallet med han/honom - eller hon/henne - så är han/hon subjektform och honom/henne är objektform.
Exempelvis jag är kär i honom = honom utsätts för någonting, här är kär själva "handlingen".
Eller hon hämtade honom på stationen igår = ännu en gång utsätts honom för en handling - hämtade. (Här ser ni dessutom att hon(/han) är subjektet, hon utför handlingen.)
När det gäller han så ska det alltid vara "huvudpersonen", det vill säga den som utför handlingen i det här fallet.
Någonting annat som jag till och med fått tips om(!!!!) är vår/våran och vårt/vårat (ibland även ert/erat och era/eran). Dessa kan nog jämföras med de/dem/dom - alla former är accepterade, du får använda vilken form du vill i privata sammanhang men våran, vårat, eran och erat är talspråk och inte skriftspråk. Det innebär att de kortare formerna vår, vårt, er och era är, i offentliga sammanhang som jobb och studier, det ni bör använda. Vill ni vara på den säkraste sidan så är de korta formerna att rekommendera, de är stilmässigt omarkerade och kan användas utan att reta upp någon och utan att ni får notiser om det!
Jag vet att jag har tagit upp detta förut men jag tror att det behövs ta upp igen. Jag kallar detta för de och dem 2.0. Nu när jag ändå har tagit upp subjekt och objekt kan jag reda ut de och dem för er. de = subjekt och dem = objekt. Minns ni vad subjekt och objekt innebar? För att hålla det så enkelt som möjligt för er i denna djungel så är subjekt fortfarande bara utför handlingen och objekt är fortfarande bara utsätts för handlingen.
Exempelvis de jagade dem = de är subjektet som utför handlingen jagade och dem utsätts för handligen.
Eller polisen övervakade dem = polisen är subjektet, övervakade är själva handlingen och dem är ännu en gång utsatt för handlingen.
Vi tar ett exempel till: de tyckte inte om maten = de är subjektet, tyckte inte = själva handlingen och i det här fallet är maten objektet eftersom att det är maten som utsätts för illatyckandet.
Nu räcker det för idag. Men vänta bara, det kommer mer!
Skriv rätt nummer tre
Förkortningar. Om du inte citerar ett sms (endast där förkortningar är accepterat) i en text ska du inte skriva förkortningar. Inte i mail, inte på MSN, inte på Facebook eller någon annanstans. Förkortningar är ett påhitt och tillhör inte svenskan. De enda förkortningarna som är acceptabla är exempelvis "t.ex.", "o.s.a" eller t.o.m"
"Dra alla över en kant." - det skulle du kunna tro, va? Nope. "Dra alla över en kam." Lär er det någon gång, SNÄLLA. Det är inte så svårt och det låter så... efterblivet när det inte sägs rätt.
"Enda" eller "ända" - det är frågan. Mm, "enda" är ett räkneord och används när du ska räkna upp något till exempel. "Det låg en enda potatis på golvet", "du är den enda för mig" eller "du är inte den enda som är sjuk".
Ända/ände är bakdelen/slutet på någonting som din rumpa till exempel, det är en ända. Bland annat en dag, ett förhållande och en resa kan vara till ända. "Vi flög ända till Danmark och där tog vår resa slut" som exempel.
En och än. "En" är ett räkneord, "en katt", "en skorsten" och så vidare. "Än" däremot är en preposition, konjunktion eller ett adverb och ersätter INTE ett räkneord. Ordet "än" uttrycker en jämförelse mellan två eller flera personer/saker/ni fattar, som till exempel "hon är större än han" eller "hon tjänar mindre än tjugotusen i månaden".
Pojk- och flickord. I lilla Sverige har vi SÅ många undantag och regler och en av anledningarna till att det är så himla svårt som nyinkommen svensk att lära sig svenska är för att vi inte har alla ord uppdelade i pojk- och flickord (som till exempel franskan un = pojke och une = flicka). Vi kan bara skryta med att det skiljer en ynka bokstav när det handlar om en flicka jämfört med när det handlar om en pojke.
Är det en pojke är det -e(n) som gäller, handlar det om en flicka är det -a(n) som ska användas. Som storebror, storasyster eller lille/store pojken och lilla/stora flickan. Ser ni?!
Skriv rätt nummer två
Var, blev, blivit, varit, vart är svårt, svårt, svårt att skilja på ibland ser jag. SLUTA, BARA SLUTA.
Vart indikerar riktningen dit någon/någonting är på väg; "vart ska du?"
Var indikerar var någon/någonting redan är; "var är du?"
"Maten/tavlan/osv vart bra" till exempel, är också fel. Maten/tavlan/osv är inte på väg någonstans, era dumma ungar. Det heter "maten/tavlan/osv blev bra." Det är samma sak med exempelvis "jag har vart kär." Nej. "Jag har varit kär", VARIT.
"Enligt mig" finns inte, det är ingenting ni varken kan skriva eller säga. Enligt är ett ord ni bara kan använda om ni refererar till en pålitlig källa. Till exempel "enligt trafikverket..." och "enligt nationalencyklopedin..." Ni kan inte referera till er själva som en pålitlig källa och då säger ni "jag känner...", "jag vill..." eller "jag anser att..." för att räkna upp några exempel.
"Medans" och "tills" är talspråk och alltså ingenting ni kan skriva. Det heter "till" och "medan", simple as that. PUNKT. "Till han kommer" och "medan du lagar mat".
Han/honom, hon/henne. Framför allt han/honom verkar vara väldigt svåra att skilja på och sätta på rätt plats. För att få fram vad som är rätt kan ni säga meningen på engelska och där är him passar honom in och där det är he passar han. Någonting som kan fungera och är lite enklare är att sätta in oss/vi i meningen där han/honom ska vara. Oss = honom och vi = han, det är dock ingenting jag är säker på. Till exempel: "jag är kär i oss" blir "jag är kär i honom" och "du är inte bättre än vad vi är" blir "du är inte bättre än vad han är".
Siffrorna då! Siffror upp till tolv, eventuellt tjugo om man så vill, skrivs med bokstäver och INTE siffror. Det är heller inte okej att ersätta "en kossa" med "1 kossa".
Även fast, även här är det bara nej. Nej.
.
Det heter "fastän" eller "även om" och även fast är förmodligen en blandning av "fastän" och "även om". Det kan även ha sin härkomst (sjukt fult.) från engelskans "even though" men blir helt fel på svenska.
Skriv rätt
Det här med skiljetecken va, det finns två olika typer. Dom som aldrig använder skiljetecken så texten blir en enda lång radda och jättejobbig att läsa, man ser aldrig var en mening börjar eller var den slutar. Sen finns det dom som använder skiljetecken på gräsliga sätt, alldeles för många på alldeles fel ställen.
- Skiljetecken ska inte användas på varandra förutom "i väntan", till exempel "Hon lyfte på luren och hörde en mörk röst ..." <- observera mellanrummet mellan texten och punkterna. Det kan även användas i svordomar som till exempel "j...vlar" <- observera att det inte är något mellanrum. Ett utropstecken följt av ett frågetecken eller tvärtom är endast okej i talspråk.
- Ett kommatecken ska ersätta och/eller vid fler än två exempel. Till exempel "en grön, blå, orange eller rosa bil." och "en grön, blå, orange och rosa bil." Och/eller är konjunktioner (sammanbinder satsdelar och huvudsatser men det är överkurs och vi behöver inte gå in på det. Jag vill ju inte göra det för svårt för vissa) så det är alltså inte okej att sätta ett kommatecken före eller efter och/eller om dom inte inleder en bisats, en bisats är en del av en mening som inte kan stå ensam utan är underordnad/hålls upp av en huvudsats, dock är dom subjunktioner då. (en annan ordklass, även det överkurs.)
När människor inte använder de/dem på rätt ställen utan blandar ihop dessa. Det är accepterat att använda "dom" och är man osäker på vad det ska vara bör man inte glida ut på så hal is och skriva de/dem. Ett tips är att byta ut de/dem mot jag/mig; de/jag och dem/mig. (Vi/oss fungerar också, vi/de, oss/dem) "Dom jagade henne hela vägen hem." "Jag jagade henne hela vägen hem." "Mig jagade henne hela vägen hem.", här ser ni ganska tydligt att det ska vara "de jagade henne hela vägen hem." Ganska enkelt, va? Självfallet fungerar det inte helt smärtfritt och det finns vissa gånger då både de och dem fungerar, sen finns det SJÄLVKLART regler. Jag älskar den svenska grammatiken och alla dess regler och regler för regler! Och alla undantag och undantag för undantagen...
Särskrivningar (datorn vill ändra till "sär skrivningar" Oh you, Irony.) är något som sticker vassa gafflar i ögonen på mig. Här finns det inte en enda liten regel för hur man ska och inte ska skriva, det svider i hjärtat. Det enda man kan göra är att säga ordet/meningen högt för sig själv och låter det ihop- eller särskrivet så skriver man utifrån det och låter meningen fel eller syftar på fel sak som "vi byter olja och spolar vatten på din bil" eller "barn under kläder" är det förmodligen fel.
Att använda sig av denna/detta är helt otroligt nog tydligen jättesvårt i vissa fall. Denna/detta är en bestämd form, precis som den/det. Det betyder att substantivet denna/detta syftar på inte får stå i bestämd form. Till exempel "denna resan" eller "detta fallet" är grammatiska fel, denna resa/den resan eller detta fall/det fallet är rätt. Denna och detta är demonstrativa pronomen och får inte användas som "jag har längtat efter detta" eller "jag vill ha denna" om det inte syftar tillbaka på något man precis pratat om.
