Jag har en nära vän, vi kallar denne för B, och vi har en lång historia med många upp och ner, mycket fram och tillbaka och en hel del hej - hejdå; jag älskar dig - jag hatar dig. Det finns ingen annan som ligger så nära hjärtat som B gör. Så när h*n ofta kommer till mig med möjliga och omöjliga "problem" som livet kastar runt, kan jag inte, inte lägga mig i. Jag kan inte icke-lägga mig i. Bryr mig fruktansvärt mycket om mina vänner och jag bryr mig för mycket om just denna vän. 

 

Jag har alltså alltid funnits där för B, alltid gjort allt jag kunnat. 

 

B är fruktansvärt dålig på att ens säga tack, det behöver liksom inte vara mer än så -- ett tack, eller en kram och en kindpuss. Eller ett leende. Jag har aldrig gett upp denna vän, trots att allt varit väldigt trassligt, plågat och smärtsamt. Jag har heller aldrig krävt något av personen, det enda jag har gjort är att lägga mig i. Ordentligt, haha! Säger självfallet inte att B inte uppskattar mig, för det vet jag att h*n gör. Men det är bara så ledsamt att inte känna uppskattning, känna sig uppskattad, när jag gör allt jag kan.